Helt vanlig Onsdag. Skolan var urtrist och jag har insett hur sviniga killar kan vara.

Jag satt på busshållplatsen och chillade så kommer en kille fram. Vi började snacka, så social som jag är kan jag aldrig hålla käften. Han hette tydligen Alexander och gick Byggprogrammet på Spyken i Lund, sen fick jag reda på att han bor i sjuan, huset mitt emot vårt. Efter att jag hade pumpat honom på vartenda ord han hade började han taffsa och skulle krama mig. Jag sa att jag hade pokvän och att han skulle låta mig vara. Tydligen gick det genom örat och ut genom andra eller så låtsades han inte höra det. jag blev förbannad och hoppade en bit ifrån honom på bänken, men han hoppade efter. Jag menar, jag sa att jag har pojkvän- då ska man väll för fan låta mig vara? sen försökte han kyssa mig.. Jag mådde fuktansvärt illa och helst hade jag velat tömma min magsäck på honom!

Jag rusade hem och ringde Oskar för att prata, han är den enda killen som är såhär underbar och förstod hur dåligt jag mådde. Saken gör det inte bättre att han, Alexander vet vart jag bor. Ska jag behöva byta namn, gå i kloster och aldrig mer se verkligheten för att slippa ha dessa jävla killarna efter mig?

För att slippa tänka på killen har jag solat i 25min, tagit ett bad, peelat kroppen och smörjt in mig med en lotion som doftar ljuvligt.